Vet ni? :D
Idag var det exakt ett år sedan som jag startade bloggen.
En helt vanlig tjej från göteborg på 13 barre.
Ska jag berätta lite om mig själv? Det har jag ju knappt hunnit, ändå har det gått ett år nu...

Mitt fullständiga namn är Alicia Mikaela Rodriguez Törnblad.
Jag är 14 år och bor varannan vecka hos mina föräldrar, inklusive mammas pojkvän Danne.
Jag har två syskon, med gemensamt kött och blod. En lillebror Nicolas och en storasyster, Emilia.
Jag har levt mitt liv i göteborg (frölunda, grevegård) sedan jag var nyfödd.
När jag var mindre var jag en sprallig tjej som var för det mesta rätt så nyfiken på saker och ting...
Mina bästavänner var Gunaj och Meri-tuuli. Vi var med varandra i stort sätt varenda dag. Skrattade och busade, som småtjejer i den åldern gör.
På den tiden visste man inte hur svåra saker och ting kunde bli när man blivit äldre. att man var tvungen skärpa till sig och växa upp. Man visste ingenting om när mensen skulle komma, hur det skulle kännas och knappt att man ens skulle få den.. Man visste ingenting om hur mycket man skulle utvecklas d.v.s när brösten växer, man får hår här och var, man blir större, får annorlunda röst osv osv. Man visste ingenting om hur man skulle bete sig och vara kädd för att känna sig godkänd i en annans öga. Nu tror vi oss veta, vi gör som alla andra gör (de flesta av oss).
Nu är våran största rädsla att inte passa in, att inte bli godkänd i en annans ögon.
Nu vill man bli större, festa gärnet och komma hem sent, men samtidigt vill man bara tillbaka till sandlådan och sina föreldras öppna famn..
Man vill duga för den man är, vilket alla människor egentligen gör men lurar sig själva..

Från mellanstadiet och upp i högstadiet(vilket var fyran, femman på min skola!?), man kände sig cool och började umgås med fler människor, vilket man gjorde redan innan. Man fick nya uppfattningar om livet, man fick flera hårda ord riktat mot sig och man blev mer sårad än vad man blivit förut, trots att man var en liten "tuffing".
Ord som "hora, slampa, fitta, kuk osv." lärde jag mig väldigt väldigt tidigt.. Tyvärr.
Och använde dom tillumed i vissa sammanhang. Nu i efterhand skäms jag.
En liten skitunge på 10 barre som kallar någon för "jävla hora" för att den tex knuffat omkull en...
De orden fick jag höra nästan dagligen... För skolan jag gick på var ingen bra miljö att bli en bra människa och växa upp i.
Trots att jag blev äldre med åren, så blev man nästan yngre och pinsammare i både språk och sett...
Det var en jobbig tid för mig, i fyran speciellt.. Ni kanske inte vet det, men jag har faktiaskt ingenting att dölja.
Jag började bråka med kanske fel personer och stängde in mig på mitt rum för det mesta. Jag mådde så dåligt, jag skärde mig inte jag var för feg för det men det min pysiska smärta drabbade mig värre än 100 skärsår..
Mamma och Pappa började bli oroliga och tvingade mig till bup, det var nog sommarlovet efter fyran...
Jag var där, först satt jag mest och grät, mamma grät. Men tillslut öppnade jag mig och började prata.
Jag var där en tid i femman också, tills det tillslut var över. Jag mådde bättre.. Inte bra, men bättre...
Jag har aldrig mått helt underbart fantastiskt super bra, vid vissa tillfällen kanske men aldrig för en längre tid.
Det var först när jag träffade Emma som jag hamnade på rätt spår igen.. Det var iofs i fyran, sommarlovet innan femman skulle jag tro?. Hon har alltid fått mig på bättre tankar och på något sätt så gör hon mig hel trots mörka dagar, när man helst bara vill försvinna så vill man finnas kvar, och det är tack vare dig, min ängel.

Historian har knappt börjat.. men det skulle ta evigheter att skriva allt nu, så jag fortsätter nog en annan gång...
Bla när min pappa träffade min lillebros mamma och mitt spralliga glada jag började tappa hoppet om livet. Då var jag fyra, men jag förstog inte så speciellt mycket. Men tillräckligt för att veta att deras förhållande en dag skulle leda till deprition... vilket det tillslut gjorde. Och sedan vid sju års ålder när min farmor gick bort, på min sjunde födelsedag.. Mitt allt hade lämnat mig, den som betydde så mycket. Min farmor gjorde så stort avtryck i mitt liv men nu är hon borta, hon finns inte kvar hos mig, här nere på jorden. Men som en tatuering är hon mig nämast, hon lämnar aldrig mitt hjärta. Hon finns alltid där.


Nu är jag fjorton år, har inget vidare bra självförtroende. Jag har väldigt svårt att tro på mig själv och på saker jag gör. Men jag är äldre nu så man måste lära sig att leva med vissa saker och ting, att livet inte alltid är enkelt och det är något man måste finnas sig i. Man måste lära sig att gå vidare, det blir bättre tillslut.

Följ alltid ditt hjärta, även om hjärnan säger motsattsen så är det hjärtat som leder dig på rätt väg.
Våga stå upp för dig själv, visa världen vem du är. Och att du duger precis som du är..

/ Alicia Mikaela Rodriguez Törnblad.