Jag är inne i en svaghets period, en livssvacka och ett break down.
Jag vet att jag tar mig upp - det gör jag alltid.
Men jag hatar de återkommande stupen.
Jag antar att jag lär mig på vägen, och att jag blir starkare av det.
För det som inte dödar en kan man använda i livet.
Man använder sina erfarenheter och tragedier till styrkor.
Men det är ju först när man är på benen igen som man kan vända det dåliga
till något positivt, och tills dess måste man kräla sig upp.
För att kunna bli stark.

Så jag är svag, vek och tyst.
Men jag ska ta mig upp för det gör jag alltid. Med fler skrapsår än förut
men de ska vändas till min styrka. Så fort jag kommer upp igen.

Jag förstår inte hur du kunde göra så här mot mig. efter allt jag gjorde för dig, gjorde för oss..
"Hoppas" du blir lycklig med henne.
Jag älskar den du var, men jag hatar den du blivit. Ingen känner igen dig.