Sju år utan dig vid min sida har nu passerat livet. Sju år av saknad och sömnlösa nätter när jag tänker på dig, på hur det hade varit om du levt idag. Jag kan själv inte förstå att du varit borta ifrån mitt liv så länge, men på något sätt så är du fortfarande här hos mig. Du lever inom mig. En bit av mig själv kommer alltid att saknas, så länge jag lever. Den biten som fattas för att bli hel. Jag tänder ett ljus för dig idag, och ber för att du har det bra. Jag önskar att du kunde se mig nu, prata med mig. Jag skulle göra vad som helst för att få höra din röst och krama om dig, bara en sista gång.. Det finns så mycket som jag skulle sagt till dig. Men jag fick aldrig chansen. Jag fick aldrig chansen att växa upp med dig vid min sida. Allting som händer har sin mening, men frågorna är fortfarande obesvarade. Men det spelar ingen roll, för jag kommer aldrig att kunna acceptera ett svar. Trots hur mycket jag än vill skriker slår eller önskar, kommer du aldrig att komma tillbaka till mig, jag kommer aldrig att få chansen att prata med dig, att höra din röst eller se på dig igen. Aldrig i detta livet. Men vi ses så småningom, kanske i nästa liv. Du finns föralltid i mitt hjärta.
Jag älskar dig farmor