Känner mig just nu som världens sämsta människa.
Känns som att allt jag gör och allt jag säger blir fel.
Hela tiden känns det som att jag sårar och förstör för de människorna som betyder mest för mig..
Jag har världens finaste familj och vänner och även jordens bästa pojkvän...
Jag har inpricip allt man kan önska sig, nästan...
Iallafall det bästa jag kunnat drömma om..
Jag vet inte vad det är för fel på mig, jag lyckas alltid såra eller sabba..
Detta låter nu som värsta själmordsbrevet eller deppexten men det är sanningen..
Jag har aldrig mått riktigt bra, jag kanske inte har gått ut med detta tidigare i bloggen men när jag var mindre så var jag med om massa saker hela tiden som tillslut fick mig att må psykiskt dåligt, så för några år sedan ville jag helt enkelt inte leva längre.. jag ville helt enkelt bara dö.. Så jag var hos psykolog och satt och kämpade mig igenom massa möten med henne, har aldrig hatat ett enda möte så mycket som jag hatade dom. Men sen efter någon gång hos psykologen så låtsades jag vara glad och må bra och sa att jag mådde bättre bara för att få slippa hennes tjat för jag kände att det inte hjälpte...
Men hålet i mig släppte inte, det blev bara mindre..
Sedan har jag levt med falska vänner och idioter till killar som aldrig menat någonting.
Nu idag har jag världens finaste pojkvän, en som jag bara kunnat drömma om innan, som jag knappt trodde fanns.. Jag har många vänner runt omkring mig men inte många jag litar på, men det räcker. Och jag har en familj som kämpar dagligen för att jag ska må bra..
Men nu i efterhand så känns det som att jag inte visat tillräckligt med tacksamhet för dessa människor..
Jag vet att säga förlåt när man gjort något i efterhand bara är ett ord..
Men jag försöker verkligen, jag försöker räcka till och vara så bra som möjligt.
Och den 11 juli 2011 så fylldes hela min kropp och själ av lycka, jag började älska.
Älska så som jag aldrig älskat någon förut. Med honom så känns det som att jag är i guds paradis och när jag är ensam känner jag mig både tom övergiven och halv.. Men det är absolut inte hans fel, det är bara att jag är så rädd att förlora honom och för att det bästa som finns är att vara i hans närhet..
Jag ska göra allt för att bättra mig mot mina närmaste...
Jag vet inte, dom gör säkert också fel. Men just nu känns det som att det bara är jag...
Förlåt..