Förstår inte hur vissa människor tänker. På riktigt.

Vissa människor verkar tycka det är kul att förstöra för andra.

Förra året var jag så säker på mig själv, jag hade höjt mitt självförtroede tack vare en viss person.

Men det försvann lika snabbt igen. Jag litar inte på någon längre, och det är en enda persons fel.

Hur hela ens värld kan rasa samman bara på 1 sekund, hur allt bra kan bli dåligt och hur allt som en gång var delad glädje kan bli till sorg och smärta så fort. Och man ska försöka gå vidare som ingenting, som ingenting har hänt?

Jag mår bra nu. Jag har vänner som älskar mig, en familj som stöttar och finns där. Men jag saknar ändå trygghet på något sätt. Och det är så sjukt svårt att gå vidare när man får höra nya grejer varenda jävla dag. När man blivit nertrampad som en jävla dörrmatta efter att ha känt sig så jävla älskad och som världens underbaraste person.

Förra året, vaknade jag varje dag med ett leende på läpparna. Varje dag, nästan..

Jag kände mig speciell, älskad och behövd. Och den känslan har jag aldrig haft och känt innan.

Men det det var lika bra att allt fick sitt slut. För vi ville olika. Jag ville vara trogen och få det att funka så vi kunde vara lyckliga tillsammans. Medans DU valde att gå bakom ryggen och inte vara trogen. Efter allt du lovade och allt vi gick igenom och planerde att göra. Tillumed dina vänner berättar att du var exakt så som du är nu innan du träffade mig, och jag förändrade dig. Trode vi väl. Men hur mycket jag än försökte och kämpade, grät och gick sönder så var det aldrig tillräckligt. Det är synd att se en person som man älskat så mycket, som man delade allt med, hela sitt hjärta. Som man låg hela nätter och pratade och skrattade med. För så var det, en gång i tiden.

Men som sagt, det var bäst så här. Jag vet inte hur du tänker och hur din hjärna fungerar nu. Men säg aldrig att du har ett hjärta igen och att du gör allt för personen du älskar. För du går bakom ryggen på varenda jävel, och skriver med 2398384294 bruds om hur underbara dom är och hur mycket du vill ha dom, tillumed när du är i ett förhållande. Jag skäms. Jag skäms verkligen, och blir sårad.

Sårad över att se vart du hamnat och den du blivit. Och du kan säga vad du vill. Men jag förändrade dig. Och du lyckas inte ens hålla med en tjej i en vecka. Du stannade med mig i ett halvår, jag var bra för dig. Tom för bra som stod ut med allt, för jag trodde det fanns en chans för oss.

Nu vill jag bara spola tillbaka tiden, innan sommaren. Hade lätt gått igenom hela höstterminen i 9an igen bara för att få allt ogjort. Men nu går ju inte det.

Så jag får helt enkelt hålla huvudet högt, och hoppas på ett mirakel.