Men om man kämpar dag ut och dag in, för något som man ändå inte kan få. Ska man gråta sig till söms, gå runt och vara deppig och försöka lösa något i åratal bara för att man hängt upp sig på det, och vill lösa det?

Bara för att man en dag slutar kämpa, betyder det inte att man inte vill ha något tillräckligt mycket. Det betyder bara att man inte orkar mer, man orkar inte kämpa för något man vet aldrig kommer slå in. Man måste inse att livet går vidare också, tro mig jag vet. Det är så sjukt jävla svårt. Speciellt att lämna någon som man verkligen älskar. Och jag är den människan, att trots vad någon jag gillar än säger till mig, trots hur ont det gör eller hur elaka ord den har att komma med, står jag kvar. Jag kämpar om jag vill ha något. Och jag kan inte gå vidare pang bom på en dag efter tillexempel ett "break up". Det går inte upp för mig. Som nu tillexempel, det är snart en månad sen jag och mitt ex gjorde slut. Även om jag gått vidare, klart som fan det fortfarande gör ont ibland. Ibland kommer bara minnen upp, saker man gjorde, saker han sa och det är saker man kanske aldrig glömmer. Jag vet att jag en dag kommer bli lycklig igen, med någon annan. Någon som behandlar mig som en prinsessa. Men det är bara så jävla svårt att se just nu. För så fort jag är med andra killar nu, mår jag oftast illa och får alla minnen tillbaka. Oftast, inte alltid, men oftast.

Det är jobbigt att efter sex månader inte ens ha kontakt, inte kunna prata som vi gjorde förut. Eller träffas och bara prata.

Det är jobbigt att leva som att man inte finns, för någon som man en gång betydde allt för..