Ett stort tomt hål, det är dig som jag saknar..

Är det så konstigt? En lång period passerade, så många fina stunder och minnen.

Ibland känns allt bra men även ibland.. Ser jag dig framför mig, jag ser ditt ansikte, jag ser hur du brukade le mot mig och jag hör din röst, ibland ekar den i mitt huvud. Vissa stunder är värre än andra, jag hatar att vi inte ens kan prata med varandra. Allt hade blivit så mycket lättare om vi bara sågs en sista gång, pratade ut "som vänner" och sedan gick skilda vägar så båda två kan gå vidare. Jag vet att du har gått vidare, men jag måste få prata ut, se dig i ögonen en sista gång och bara få prata med dig. Inget kärleksnack, eller frågor om framtiden.

Men det är du som har bollen i dina händer nu, bara du kan bestämma.

Tycker bara att om du nu är samma kille som du var innan och som du själv tror att du fortfarande är, så är det minsta du kan göra att träffas och bara prata, för för mig är inte allt klart än.

Jag har redan lovat mig själv att inte försöka få dig tillbaka, och att våran historia är över.

Allt jag vill är att få prata med dig i VERKLIGHETEN, En enda sista gång.