Alla killar är ju bara så mentalt störda i huvudet. Alla psykfall jag råkat ut för, alla har behandlat mig som en fucking dörrmatta. Pallar inte det mer. Orkar inte, går sönder på riktigt snart. Men livet går ju vidare jag vet. Man går bara mer och mer vidare för varje dag som går. Men det jobbigaste är att man kommer alltid över sina ex, men hur fan ska man komma över de dom gjort? De dom gjort mot en. Jag är en bra människa jag förtjänar respekt, precis som alla andra. Men för att få respekt måste man också ge, det är så det funkar. Och det är så, när jag är i förhållande så gör jag allt för att göra min pojkvän lycklig. Jag offrar tillumed för mycket av mig själv och ger upp för mycket. Struntar i vänner familj, allt. Utan att ens tänka på det.

Så det spelar ingen roll vad folk än hör, tror, tycker eller säger om mig. Jag dödar för den och de jag älskar.

Jag har fått mitt hjärta krossat alldeles för många gånger. Det räcker nu.

I'm over this shit. En enda gång till och jag skiter i allt. På riktigt.

På något sätt så är det jävligt skönt att vara singel. Man slipper leva efter någon annans behov, man slipper bråk och tårar, man slipper bli sårad. Det enda man saknar är att ha någon att hålla om på nätterna. Det är bara det...